Framställan av starka kvinnor inom populärkulturen tenderar att alltid falla kort. Anledningen är att producenterna förhåller sig till hur de vill att verkligheten ska vara förskaffad - oavsett om det rör sig om näringslivet, politiken eller inom den allmänna civila sfären. De vill att kvinnor ska ta plats på samma sätt som männen dominerar dessa olika sfärer i varierande utsträckning, och då det inte är någon skillnad hos könen så beror de här olika utfallet på patriarkala krafter.
Det finns en förutbestämd uppfattning till hur män beter sig och varför de får ‘förtur’ till den protagonistiska hjälterollen, och då inte könen skiljer sig åt så kan kvinnor klä sig i samma roll. Problemet blir tvåfallt - för det första så skiljer sig könen åt, såväl biologiskt som socialt, och för det andra så stämmer inte deras förutfattade bild till hur män egentligen har det och hur män beter sig.
Det är kvinnors tur - och då fylls de protagonistiska platserna med just kvinnor som tillskrivs en hel del märkliga egenskaper för den position som de ska fylla.
Det finns två studier som belyser på ett bra sätt varför den kvinnliga starka protagonisten faller kort. Den först är ett experiment som byter kön på Trump och Clinton med antagandet att Trump kom undan med mycket av sin burdusa framtoning för att han är en man, och Clinton i sin tur dömdes hårdare för att hon var kvinna - alltså med andra ord Trump vann valet för att han är en man och Clinton förlorade för hon är en kvinna.
I experimentet tog de hjälp av skådespelare som studerade kroppsspråket och retoriken och sen spelade de upp slutdebatten med omvända könsroller inför olika testpaneler. Resultatet förvånade dem - Trump som kvinna ansågs vara självsäker och som inte lät sig att bli överkörd, medans den manliga Clinton betraktades som arrogant och nonchalant.
Det andra experimentet genomfördes i början av 2000-talet av Norah Vincent, en lesbisk aktivist som ville ta reda på hur det var att vara man. Även hon gick in med vissa förutfattade meningar som visade sig ganska snabbt att inte stämma. När Norah sen presenterade slutresultatet så blev hon till stora delar utfryst från såväl sina tidigare kretsar som etablissemanget.
Båda experimentet kom fram till slutsatser som inte är i linje med önskningarna till hur dessa krafter vill hur samhället ska vara - alltså jämlikt med jämn fördelning, och anledningen till att vi inte har ett jämlikt samhälle beror på patriarkala krafter som håller kvinnorna tillbaka. Då är det inte heller konstigt att det levereras produktioner som Rings of Power.
I Rings of Power har producenterna frångått källmaterialet för att lyfta fram fyra stycken kvinnor som tar ledande roll, där den mest framträdande är Galadriel. De andra tre är: 1. Drottningen i Numenor som existerar i boken, men flera sekler efter att den här berättelsen utspelade sig. 2. En ensamstående mamma vars roll är helt fabricerad och den här ensamstående mamman kommer att leda försvaret av en människostad. Och slutligen 3. En kvinnlig variant av Frodo, som inte heller existerar i källmaterialet. Det finns med andra ord en rejäl dos av det kreativa tolkningsutrymmet för att skohorna in dagens perspektiv och önskningar. Att berättelsen ska vara en reflektion av vår tidsanda stannar inte vid detta utan fortsätter med realpolitiska poänger med repliker som “alverna snor våra jobb”, och självklar är det mångkulturella filtret påskruvat till max - men mer om dessa aspekter och andra svagheter i berättelsen kan ni lyssna i vårt dedikerade poddavsnitt:
Det går att göra en bra framställan av starka kvinnor inom populärkulturen, några exempel är Ellen Ripley i Alien och Sarah Connor i Terminator. En djupdykning i varför dessa karaktärer fungerar kräver ett helt eget avsnitt.
Share this post