När USA erkänner en politiskt förbjuden sanning
Under Trumpadministrationen har USA, för första gången i modern historia, erkänt den vita minoriteten i Sydafrika – afrikanderna – som flyktingar. En första grupp på 59 personer har nu anlänt till amerikansk mark, inte som privilegierade kolonialherrar på reträtt, utan som skyddsbehövande – förföljda, trakasserade, utsatta för våld och expropriation, drivna från sitt land av en stat som ser deras närvaro som en oförrätt att korrigera.
Det här handlar inte bara om flyktingstatus. Det är ett fundamentalt brott med den berättelse som dominerat det postkoloniala synsättet sedan 1990-talet: idén att det enda offer som kan existera i Afrika är det svarta offret, och att det enda förtryck som kan erkännas är det som utövats av vita. Denna dogm har varit oantastlig. Den har satt ramen för FN, för västerländska regeringar, för journalistik och biståndspolitik. Nu har den första sprickan uppstått i fasaden.
Att USA, under ledning av Donald Trump, gör undantag från ett i övrigt nästan helt nedstängt flyktingprogram – just för denna grupp – är inte bara ett praktiskt beslut. Det är en markering: att väst har en egen inre krets av tillhörighet. Att vissa förtjänar vårt skydd inte för att de är "andra", utan för att de är våra.
Det som sker är ett brott mot det rådande tolkningsföreträdet – det narrativ som vill att historien om Afrika ska sluta med att den vite mannen lämnar scenen för gott, tyst, skamfylld, helst utrotad inte bara fysiskt utan även ur minnet. Men afrikandernas öde vägrar följa manus. De finns kvar, de lever, de har bett om hjälp i årtionden – och nu har någon äntligen lyssnat. Inte med böner, inte med självhat, utan med moralisk konsekvent klarsynthet följt av handling. Genom att säga: det här är fel. Det här är ett folk som förföljs för sitt ursprung, för sitt språk, för sin hudfärg.
Trump har haft modet att kalla det för vad det är. Han har pekat på den ekonomiska diskrimineringen via BEE-lagstiftningen, på markstölderna utan kompensation, på folksamlingarna som sjunger om att döda boern, på de outhärdliga, sadistiska tortyrmorden mot afrikanska bönder – och han har sagt det som ingen annan från etablissemanget vågat säga: Hade rollerna varit omvända hade världen skrikit.
Detta är ett erkännande. Att det inte är ett likhetstecken mellan att vara vit och att vara förövare. Att det finns en gräns för vad som kan accepteras. Och att världen – i alla fall för ett ögonblick – slutat ge sitt tysta medgivande till den destruktiva och hämndlystna politik som nu plågar Sydafrika.
Sedan ANC:s maktövertagande 1994 har Sydafrika förvandlats till ett land där vit hudfärg inte längre garanterar rättigheter – utan snarare signalerar skuld. Under täckmanteln av "rättvisa" har ett nytt system av diskriminering vuxit fram. Det finns fler raslagar idag i Sydafrika än under Apartheid.
Varför just afrikander?
Det intressanta är detta: Trumpadministrationen, som kraftigt begränsat annan flyktinginvandring, valde att göra ett undantag för just dessa människor.
Varför? Jo, därför att afrikanderna:
delar västerländska värderingar, kristen tro, arbetsmoral,
är kapabla att integreras snabbt och väl,
är utsatta för riktat hat som är rasism – men som global media blundar för.
Detta är inte ett fall av "fly från krig", utan "fly från ett systematiskt, statsstödd förtryck". Det är den sorts skyddsbehov som västvärlden i grunden är skyldig att erkänna – men som nästan ingen längre vågar tala om.
Det var en grupp på 59 afrikander som landade i Washington. Den första av många fler som väntas följa. Och naturligtvis kunde vänstern inte låta det passera. Kritiker kallade det “rasistiskt” att ta emot vita flyktingar. Dagens Nyheter skrev om händelsen – men satte ordet flyktingar inom citattecken, som för att signalera att dessa människor inte riktigt räknas. Den Episkopala kyrkan, som i åratal fått statliga bidrag för att ta emot migranter – och som stoltserat med sitt stöd till olaglig invandring – valde nu att avsluta samarbetet med staten. Inte av samvetsnöd, utan för att de vägrar att hjälpa just denna grupp.

Med andra ord: vänstern visar än en gång att deras "medmänsklighet" är villkorad. För dem finns inga mänskliga rättigheter för vita minoriteter.
Trump motiverade beslutet att ta emot vita sydafrikaner som flyktingar med att de utsätts för rasdiskriminering, våld och landstölder i sitt hemland. Han beskrev dem som en förföljd minoritet – offer för en utveckling som hade väckt globalt ramaskri om rollerna varit omvända. Enligt Trump pågår ett folkmord i slow motion, och USA har ett ansvar att agera.
Det är också min hållning. Att skydda dem som världen vänt ryggen. Människor som inte förföljs för vad de har gjort, utan för vad de är – för sitt ursprung, sin tillhörighet, sin identitet.
Sydafrika protesterar – men avslöjar sig själva
President Ramaphosa och ANC svarade i sedvanlig ordning: det finns ingen diskriminering av vita i Sydafrika, och afrikanderna är inga flyktingar. De är bara – enligt ANC – för bekväma för att "ta ansvar" för sin historiska roll. I deras egna ord: De flyr inte från förföljelse, utan från rättvisa, jämlikhet och ansvar för historiska privilegier.
Så ser alltså det officiella narrativet ut: att vilja leva i trygghet, på sin mark, utan hot och tortyr, är att smita från "transformationen" till ett “rättvist samhälle”. Att motsätta sig landstölder, hat och politisk demonisering är att vara motståndare till "rättvisa". Det är en totalitär språkförvrängning som borde få var man att reagera – men istället möts den av tystnad.
Verkligheten talar dock sitt eget språk. Tusentals attacker mot vita jordbrukare, ett eskalerande hat mot afrikander som grupp, och en statsapparat som antingen applåderar eller tittar bort. Politiska möten där människor sjunger om att döda boern, medan medier och människorättsorganisationer vänder bort blicken.
Sanningen är att USA:s beslut blottar något djupt obekvämt: det globala etablissemangets likgiltighet inför förföljelsen av vita västerlänningar. Så länge offren är vita är tystnaden öronbedövande.
Det här är en värdemätare – på etablissemangets hyckleri, på moralens selektivitet, och på vart vi själva är på väg om vi inte förmår se vad som händer när vår identitet görs till skuld och rättvisa till hämnd.
Till nästa gång
Jonas Nilsson
PS. Ett boktips i ämnet:
📚 Vill du se vad som krävs för att stå upprätt när makten vänder sig mot dig – och hur man bygger nytt när allt annat faller?
I Orania – att bygga en nation skildrar jag hur den afrikandiska minoriteten i Sydafrika valt att inte bara överleva, utan att återta makten över sitt öde. En konkret modell för fredlig separation och kulturell överlevnad – mitt i ett samhälle som valt sönderfall som strategi.
Och i nyutgåvan av Bland boer och britter får du följa Hjalmar Pettersson Janeks upplevelser från det andra boerkriget, där den skandinaviska frikåren kämpade med boerna mot ett imperium – inte bara med gevär, utan med själ. Jag har varit redaktör för denna utgåva, med nyskrivet förord och efterord som sätter memoarerna i samtida kontext.
Tillsammans bildar de två verken en spegel: mellan då och nu, mellan sönderfall och uppbyggnad, mellan historien som tragedi och framtiden som möjlighet.
👉 Båda finns att beställa via Amazon:
Man undrar ju om även Musk haft en del inflytande på Trump i detta.
Otroligt bra krönika Jonas! Tack!