Schrödingers heilning: När Musks gest betyder vad makten vill
Den senaste veckan har mediebevakningen dominerats av Elon Musks påstådda "nazisthälsning" under Trumps installationsceremoni. Etablissemangsmedierna har varit väldigt snabba med att kategorisera gesten som en medveten nazisthälsning, vilket säger mer om deras egen världsbild än om själva händelsen.
Vi ser här ett skolboksexempel på konfirmationsbias - tendensen att tolka information på ett sätt som bekräftar våra redan existerande övertygelser. De liberala mediehusen, som länge målat upp Musk som en högerextrem aktör, fick här vad de uppfattade som en bekräftelse på sin egen berättelse. Det intressanta är inte gesten i sig, utan hur snabbt och samstämmigt etablissemanget mobiliserade för att befästa sin tolkning som den enda giltiga.
Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson proklamerade med total övertygelse: "Det var inget vagt handviftande, ingen gest som gick att missförstå eller vantolka." Denna absoluta säkerhet delades över hela det svenska opinionslandskapet. Expressens kulturchef Victor Malm dundrade "Var inte korkade: Elon Musk heilade" och till och med Timbros VD anslöt sig till kören på Twitter med påståendet att Musk gjorde en Hitlerhälsning.
Detta är konfirmationsbias i dess renaste form - en kollektiv oförmåga inom hela etablissemanget att ens överväga alternativa tolkningar. När både kulturvänstern och marknadsliberalerna är rörande överens om en tolkning bör varningsklockorna ringa. Det visar hur den initiala tolkningen så perfekt bekräftar etablissemangets gemensamma världsbild att ingen vågar eller vill se något annat. Det är inte längre en fråga om politisk höger eller vänster, utan om ett samlat etablissemang som reflexmässigt sluter leden när deras gemensamma fiendebild bekräftas.
Det är värt att notera hur samma medier som nu är övertygade om gestens innebörd utelämnade sina tolkningar när vänsterpolitiker gjort liknande gester. Denna selektiva tolkningsiver avslöjar hur konfirmationsbias används som ett maktverktyg för att kontrollera narrativet
Jag menar att detta handlar om något större än Musk. Det handlar om vem som har rätt att definiera verkligheten. Etablissemanget har länge haft monopol på tolkningsföreträdet, men detta monopol utmanas nu allt oftare. Det är därför vi ser dessa närmast hysteriska försök att cementera "korrekta" tolkningar av händelser innan någon alternativ tolkning hinner få fäste.
Sen är det intressant att se hur det västliberala etablissemanget går på högvarv samtidigt som andra maktaktörer intar en helt annan position. ADL (Anti-Defamation League), en central del av Israel-lobbyn, och Israels premiärminister Netanyahu går nu till Musks försvar. Detta är samma ADL som tidigare var snabba att anklaga Musk för antisemitism när han öppnade upp Twitter/X för bredare yttrandefrihet. Deras plötsliga skifte i retorik är ingen slump - det speglar en pragmatisk insikt om var deras intressen ligger i dagens politiska landskap.
Musk är inte bara en talare vid Trumps installation, han är en central aktör i den nya administrationen med direkt inflytande över hur den federala förvaltningen ska effektiviseras. En av Trumps första åtgärder var att frysa utlandsbiståndet till samtliga nationer - med ett inte så anmärkningsvärt undantag: Israel. Det är mot denna bakgrund vi måste förstå ADL:s och Netanyahus försvar av Musk.
Detta handlar naturligtvis inte om någon plötslig övertygelse om Musks karaktär eller ens en objektiv bedömning av gesten på invigningen. Det är ren realpolitik. Att anklaga Musk för Hitlerhälsning vid presidentinstallationen skulle inte bara vara en attack mot honom personligen, utan mot hela den nya maktordningen - där Israel för övrigt är mer eller mindre ensam mottagare av amerikanskt utlandsbistånd efter Trumps generella frysning.
Hade Trump däremot inkluderat Israel i biståndsfrysningen skulle både ADL och Netanyahu med största sannolikhet ha en helt annan tolkning av Musks gest. Deras position styrs inte av principiella övertygelser om antisemitism utan av pragmatiska överväganden om vad som bäst gynnar deras intressen i den nuvarande maktkonstellationen. Detta är politik på högsta nivå, där anklagelser om extremism är ett verktyg som används - eller läggs undan - beroende på de strategiska behoven.
När vi ser hur olika aktörer positionerar sig i denna fråga avtecknar sig ett tydligt mönster: Det är inte sanningen som står i centrum, utan makten. Från svenska kulturchefers ivriga fördömanden till Israel-lobbyns strategiska tystnad - allt handlar om att positionera sig i det nya politiska landskapet. Detta är värt att ha i åtanke nästa gång etablissemanget samlar sig för att leverera "sanningen" om en händelse.
Bästa hälsningar,
Jonas Nilsson
PS: För att fortsätta leverera oberoende analyser som går mot strömmen behöver jag ditt stöd. Den som vill stödja arbetet kan antingen bli betalande prenumerant eller swisha ett bidrag till 123 0265 298.