Rhodesias och Zimbabwes öde - en analys av framgång och misslyckande
Ett kapitel från boken "När migration blir konflikt" som behandlar vårt civilisatoriska förfall med utgångspunkt från Afrika
Jag är stolt över att kunna dela med mig av ett kapitel ur min boken "När migration blir konflikt - politisk gruppdynamik". I detta kapitel, "Rhodesia ideologisk flexibilitet", tar jag dig med på en fördjupande analys av två nationers - Rhodesia och Zimbabwes - historia och utveckling. Kapitlet utforskar politiska, ekonomiska och demografiska faktorer, samt lyfter fram tre perspektiv som bidrar till att förklara deras öden: socialismens, liberalismens och rasrealismens. Jag hoppas att denna läsning erbjuder insikter och inspiration som leder till fortsatta diskussioner och reflektioner.
Boken med flera andra böcker finns i vår: Palaestrabutik
I det här kapitlet, exklusivt för våra betalande prenumeranter, får du en grundlig förståelse för ämnet samt möjligheten att granska och reflektera över de olika synvinklarna. För dig som är gratisprenumerant erbjuder jag en inblick i detta spännande kapitel, men för att läsa vidare och ta del av hela innehållet behöver du uppgradera till en betalande prenumeration.
Genom att uppgradera till en betalande prenumeration stöder du inte bara våra produktioner på Palaestra Media, utan får även tillgång till detta kapitel och andra exklusiva artiklar, min redaktörspodd och andra fördjupande analyser som jag erbjuder.
Jag ser fram emot att ha dig som en betalande prenumerant och önskar dig en givande läsupplevelse!
RHODESIA IDEOLOGISK FLEXIBILITET
På bilden ser vi en flagga och en person som säkert de flesta av er inte känner igen, även om namnet Rhodesia kanske klingar bekant. Det är deras nationsflagga och deras premiärminister Ian Smith.
Få länder har ett så mytomspunnet töcken som omhöljer hela landets existens som Rhodesia. Dess kortlivade tillvaro (1965-1979) har säkerligen bidragit till detta, tillsammans med den enorma utmaningen som landet befann sig i – ett extremt numerärt demografiskt underläge med siffrorna 1 mot 20. Landet stod också ensamt mot ett enat internationellt samfund som agerade i både ord och handling mot den lilla nationen.
Rhodesia var, i ordets rätta bemärkelse, en nation. Det är inte för intet som nationen kan hänvisas till som ett sista uttryck för "the Great White tribe" i Afrika.
Det enda landet som utgjorde en stöttepelare för Rhodesia var landet i söder, Apartheid-republiken Sydafrika.
Det är kanske främst militärer och militärhistoria-intresserade som i regel har en fascination för Rhodesia, på grund av det Rhodesiska lätta infanteriet. De kännetecknas av sina kategoriskt igenkännliga korta shorts, men kanske framförallt av deras rekryteringsaffischer där det uppmanas till att bli en man bland män.
En rekryteringsmetod som, milt uttryckt, skulle betraktas som kontroversiell idag i vår egen försvarsmakt.
Den Rhodesiska armén var också oerhört framgångsrik på slagfältet i det utdragna bushkriget, som följde hela landets existens. Det har utan tvekan bidragit till deras tjusning.
Det intressanta med Rhodesia och bushkriget var att det, likt många andra krig tidigare, påvisade att ena sidan kan vinna taktiskt men samtidigt förlora strategiskt.
Det är ett konststycke att förlora ett krig trots att man vinner slagen. Att vara obesegrad, men ändå inte leva vidare. Det ger upphov till en rad frågor, och det finns förklaringar till utgången. För att förstå dem är det nödvändigt med en historisk tillbakablick.
Rhodesia skiljde sig från Sydafrika i några avgörande aspekter, vilket innebar att det vita sydafrikanska styret överlevde det vita minoritetsstyret i Rhodesia med över 20 år.