Rasism? Lugn nu. Det är bara mänsklig mönsterigenkänning i arbete

Aftonbladet är upprörda. En grupp svarta killar får inte komma in på Stockholms nattklubbar. Vita killar går före. Experimentet är ”vetenskapligt” nog för tabloidstandard: två matchade grupper, olika utfall. Slutsats: strukturell rasism.

Men vad är det egentligen vi ser här? Rasism? Hat? Eller en psykologisk reflex? Svaret är det senare – och det är viktigare än någon antirasistisk upprördhet någonsin kommer våga erkänna.

För att förstå varför män stoppas vid dörren – och varför det särskilt drabbar vissa – måste vi kliva ut ur etablissemangets berättelse och in i verkligheten. Jag vet, för jag har själv arbetat som entrevärd under flera års tid, parallellt med mina universitetsstudier. Vad som ser ut som fördom är ofta något annat: erfarenhetsbaserad instinkt.

Profilering är inte per automatik rasism – det är överlevnadsstrategi

I Aftonbladets experiment är alla killar nyktra. De är "lika" på pappret. Men människor är inte papper. Och grindvakters bedömning bygger inte på CV. De bygger på erfarenhet – direkt eller kollektivt samlad.

Om en dörrvakt har lärt sig att vissa grupper, i genomsnitt, genererar mer bråk, osäkerhet eller negativ uppmärksamhet inne på klubben, så är det inte "hat" att agera därefter. Det är rationell försiktighet. Det är samma typ av snabba kategorisering som får en kvinna att byta trottoar när ett visst manligt sällskap närmar sig på kvällen – inte för att hon vet att de är farliga, utan för att hon litar på sin magkänsla. Och på samma sätt som hon byter trottoar, kommer hon också att byta klubb om "fel" klientel släpps in.

Det här är den mänskliga hjärnans grundfunktion: att känna igen faror innan de blir akuta. Att diskriminera – i ordets bokstavliga mening – att skilja isär.

Beslut fattas på grundval av empiri, inte manualer. Av mönsterigenkänning, inte moral. Och beslutet kommer också allt som oftast uppifrån från klubbägaren.

Att erkänna verkligheten är att förstå världen

Föreställningen att varje avvisning vid dörren bottnar i fördomsfull illvilja bygger på en naiv idé: att människor alltid agerar rationellt, rättvist och individuellt – oavsett sociala signaler, gruppbeteenden eller historisk kontext. Men det skulle i praktiken innebära att varje vakt måste lära känna varje gäst för att kunna fatta en ”rättvis” bedömning. Det är inte möjligt.

Vi bedöms – och vi bedömer själva – utifrån vår magkänsla och de signaler som sänds ut. Det är så människan fungerar. Vi har inte den kognitiva förmågan att göra en djupanalys av varje individ vi möter. Vi rör oss på ytan. Vi scannar, tolkar, och reagerar.

Och om vi ska göra en evolutionär analys av klubbägarnas logik, så är det här inte unikt för ras eller etnicitet – det handlar också om kön. Samma mekanism som ibland gör att killar stoppas vid dörren, gör att tjejer släpps in. Test har visat att kvinnor får höra ”välkomna”, medan män får höra ”tyvärr, det är fullt” – trots identiskt beteende. Varför? För att en klubb med fler tjejer än killar känns trygg. Trygg för kvinnorna, attraktiv för männen, stabil för personalen. Alla där inne är nöjda. De utanför, inte lika.

Det här speglar en djup social reflex. En tjej som ser många andra tjejer på ett ställe tänker – om än omedvetet – att det är säkert. Samma reflex får henne att ge uppmärksamhet till en kille som redan får uppmärksamhet från andra tjejer. Han är redan ”godkänd”, och klubben är det också. Det är urval via proxy. Vi litar på att andra har gjort den djupa analysen vi själva inte har tid med. Evolutionärt kortsluten trygghetssignal.

Men världen där alla behandlas som tabula rasa existerar inte. I verkligheten är vi flockvarelser med tusen generationers selektiv perception i ryggmärgen. Och i verkligheten vet klubbägare att deras affärsmodell bygger på att kvinnor känner sig trygga, att stämningen är hanterbar och att riskfaktorer minimeras – innan de materialiserar sig.

Det är detta som förkroppsligas i vaktens kommentar: ”Vi följer bara order. Inga mörkhyade får komma in.” Brutalt? Ja, kanske. Men inte som uttryck för hat – utan för ett tyst konsensus om vilka risker som anses acceptabla. Ekonomiskt. Socialt. Evolutionärt.

Värt att tillägga – och detta säger jag utifrån egen erfarenhet – är att de flesta klubbar i Stockholm dessutom ägs och drivs av invandrare. Och trots sitt ursprung kan många av dessa klubbägare vara mycket explicita i sina instruktioner till vakterna om vilka som inte får komma in. Här finns inget utrymme för ideologisk sentimentalitet. Det är rå realpolitik – i krogformat.

De vet att trygghet säljer bättre än teorier – och att social harmoni ibland kräver handling.

Slutsats: Vi måste kunna tala om verkligheten utan att först be om ursäkt

Om vi vill ha ett samhälle som klarar av att lösa verkliga konflikter, måste vi först sluta ljuga om vad som orsakar dem. Det gäller inte bara klubbdörrar i Stockholm – det gäller hela invandringspolitiken.

Det är inte rasism som är problemet. Det är mönsterigenkänning – människans urgamla förmåga att utifrån tidigare erfarenheter och sociala signaler försöka förutse risk och anpassa sig därefter. En förmåga som hållit oss vid liv långt innan ord som ”inkludering” och ”intersektionalitet” uppfanns.

Moralisk panik är ett uselt analysverktyg. Människokunskap är bättre. Och första steget mot människokunskap är att våga säga det förbjudna:

Det är inte hat – det är lärdom.

Till nästa gång

Jonas Nilsson

PS: Till er som förbeställt Bland Boer och Britter – stort tack för ert tålamod. Boken är nu tryckt och på väg till mig. Jag skickar ut den så fort jag får leveransen.