Konsten att bli styrd
Vad bevisar idéernas historia annat än att den andliga produktionen omgestaltas med den materiella produktionen? En tids härskande idéer var alltid bara den härskande klassens idéer. - Karl Marx
Vi bjuder på helgläsning. En tankeväckande essä av Anton Stigermark som sätter fingret på det som belyses i vår dokumentärfilm “Makthavarna du aldrig valde”.
Essän heter: “Konsten att bli styrd. Om den mörka kristallen” och återfinns i Antons nyutgivna bok “Konsten att bli styrd”. Boken är sprängfylld med essäer som denna och vill ni ha ett signerat exemplar av boken så kan ni skriva direkt till Anton per e-post till: Anton.Stigermark@live.se
Konsten att bli styrd. Om Den mörka kristallen
Vad bevisar idéernas historia annat än att den andliga produktionen omgestaltas med den materiella produktionen? En tids härskande idéer var alltid bara den härskande klassens idéer.
- Karl Marx, Kommunistiska manifestet
Jag kallar denna essä för ”Konsten att bli styrd” och vad den vill diskutera är ingenting mindre än den eviga spänning som skriftställaren Anders Ehnmark kallade samhällets äldsta: konflikten mellan de styrande och de styrda. Till min hjälp väljer jag att diskutera ett kulturellt verk som bättre än något annat jag kan komma på ger en dramatiserad bild av maktens dynamik. Valet är självklart: Den mörka kristallen. För någon kanske detta val ter sig märkligt. Den mörka kristallen kan vid en första anblick förefalla något barnslig för ändamålet. Denna serie är trots allt en animerad Netflix-produkt där rollerna gestaltas av dockor.
Här är det emellertid på sin plats att säga att skenet bedrar och att det inte finns någon anledning att låta formatet komma i vägen för det faktum att denna berättelse vill säga någonting väsentligt om makten och hur den upprätthålls. Den vill säga någonting om styrande eliter – hur de formerar sig och identifierar sina intressen – och hur de därefter ser till att genom en blandning av hårda och mjuka metoder upprätthåller sitt styre över massorna som de behärskar. Marxisten Antonio Gramsci sade en gång att makten måste vara som en kentaur, i meningen att den måste vara både människa och odjur för att tjäna sitt syfte.
Makten måste kunna visa ett mänskligt ansikte för att människorna inte ska bli direkt förskräckta av den. Den måste visa att den kan ge dem någonting som de vinner på, visa någonting för dem som de kan lockas av och sympatisera med. Men makten måste också vara fruktansvärd och kunna injaga skräck i de som ska styras. Det går inte att bara styra genom välvilja och goda föresatser, det är en omöjlighet. Thomas Hobbes sade, vis av erfarenheterna från ett föregående inbördeskrig, att staten måste vara som en eldsprutande krokodil för att injaga fruktan och därmed skapa ordning. Niccolo Machiavelli sade någonting liknande när han menade att det är mer användbart för fursten att vara älskad än fruktad.
Det kan därför sägas att makten har många dimensioner. Det är därför det finns anledning att tala om ”hård makt” respektive ”mjuk makt”, där den tidigare står för det fasta och tvingande, och den senare står för manipulation och frivillig lydnad. Ibland brukar man tala om att makten har ansikten, som ett sätt att beskriva att makten är mer mångfacetterad än att vara den tvingande princip som de flesta förmodligen tänker på när de föreställer sig den. Ett sätt att säga någonting om det komplexa i makten är att gå till kulturen. Där finns berättelser som tar sikte på att beskriva dess mekanik. Eller som åtminstone ger oss inspiration när det kommer till att göra detta för vår egen del.
Jag vill påstå att inget enskilt verk gör detta bättre än Den Mörka Kristallen. Här finns så mycket användbart stoff att ta av att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Det väcker intresset att föreställa sig vad upphovsmännen bakom serien hade läst när de skrev dess handling? Det är ju en sak att som utomstående kritik se in i handlingen och utifrån sina egna utgångspunkter tycka sig kunna sammanställa ett mönster. En annan sak är onekligen det som var manusförfattarnas medvetna avsikt med sitt verk, det som de egentligen hade för avsikt att säga.
Jag kan omöjligt veta, men om jag fick gissa skulle jag säga att personerna som skrev handlingen var välbekanta med James Burnham och den tradition av tänkande som går under namnet ’nymachiavellism’. Precis som framgår av namnet är detta ett sätt att betrakta samhälle och politik som utgår från Florens vise man, Machiavelli, och hans under mycket möda framtagna studier om maktens dynamik. Historien jobbar ibland långsamt och Machiavellis verk låg under flera århundraden i träda – eller betraktades i första hand som en så kallad ”furstespegel” utan större vetenskapligt värde – innan statsvetaren James Burnham under mitten på 1900-talet genom boken The Machiavellians sammanförde denna tendens till ett legitimt betraktelsesätt.
Burnham, som tidigare hade varit marxist, menade att politiken och makten i hög grad studerades utifrån felaktiga utgångspunkter. Det kunde antingen gälla studium som företogs utifrån överdrivet naiva utgångspunkter, och där politiken betraktades som en i grunden välvillig verksamhet där det ibland kunde förekomma olyckor i arbetet. Det kunde också handla om ”maktkritik” utifrån ideologiska förtecken. Exempelvis marxistiska sådana, även om de vår långt ifrån det enda, där saken gällde att peka ut sina motståndares fel och brister men samtidigt förtidiga de egna. Burnham sökte någonting annat. Någonting som kunde spegla den hårdkokta verkligheten, utan att förlora målet ur sikte genom naivitet eller ideologiska rökridåer.
Just denna cynism, denna blandning mellan hård och mjuk makt, denna dualitet mellan styrande och styrda, skulle skildras i Den Mörka Kristallen. Det är en omöjlighet att veta om dess upphovsmän har läst Burnham eller ens vet vem han är. Sannolikt har de ingen aning. Men det spelar egentligen ingen roll. Det enda som betyder någonting är att denna berättelse är framförd som om den nymachiavelliska synen på samhälle och politik är vad de hade velat skildra. Det betyder att man kan förvänta sig en tämligen hårdkokt och cynisk skildring av makten. Men mer exakt vad detta betyder kommer jag att komma in på i denna essäs nästa del.
Två livsåskådningar - och ett pusselproblem
Det finns i denna serie två grupper som spelar huvudrollen i dramat: gelflingar och skeksisar. Problemet beror av att den tidigare gruppen vid någon punkt under sin historia har accepterat att den ska styras enväldigt av den senare. Varför är detta ett problem? Det är ett problem eftersom dessa två grupper inte har någonting gemensamt. Det finns inga gemensamma nämnare vad gäller kultur, syn på livet, uppfattning hur samhället ska styras, eller egentligen något kriterium som borde uppfyllas för att det ska finnas gemensamma beröringspunkter. Kort sagt: dessa grupper delar inte gemensamma intressen. Och om det inte finns gemensamma intressen, hur kan de då dela ett gemensamt öde?
Idén om ”intressen” har en lång tradition inom politisk teori. Exempelvis någon som Thomas Hobbes gav detta mystiska koncept en hel del uppmärksamhet. Inom nationalekonomin har det en permanent närvaro. Det tillhör dessa saker som kan förefalla som en självklarhet, men där den som skrapar på ytan kommer bli varse om att detta inte är fallet. Intressen är i själva verket någonting djupt problematiskt och det är egentligen inte svårt att förklara varför. För vad betyder det att någonting ligger i någons ”intresse”? Ett enkelt svar är onekligen att det är någonting som är bra för personen, någonting som är gynnsamt. Men hur mäter man egentligen vad som är bra för någon? Inom ramarna för mänsklig handling finns det så många skiftande motiv för handling och målsättningar att frågan i förlängningen blir ytterst komplicerad.
Men låt oss bekanta oss närmare med grupperna som denna essä handlar om: gelflingar och skeksisar. Vad är det för grupper och varför har vi ett problem till att börja med? Handlingen utspelar sig på planeten Thra, som är gelflingarnas urgamla hem. Intressant nog görs det redan från början tydligt att Thra å andra sidan inte är skeksisarnas ursprungliga hem. Skeksisarna beskrivs explicit som ”främmande” i förhållande till Thra och som en grupp vilken kommer utifrån men snabbt genom list och manipulation inför sin vilja på grupperna som redan bebor planeten. Thras öde är knutet till en artefakt som kallas ’Sanningens kristall’ och som är en sorts fysisk gestaltning av världens hjärta och själ.
Eftersom kristallen är så viktig för den allmänna välfärden så har den en väktare, en varelse som kallas mor Audra. En äldre kvinna som verkar ha fötts gammal och som har som syfte att se till kristallens välbefinnande. Skeksisarna förstår emellertid har mor Audra i sitt hjärta har andra ambitioner än att sitta fast på Thra och vakta en kristall. Med sitt finkorniga sinne för psykologi och manipulation inser de att Audra vill ut i världen och se andra saker. Därför bygger de henne ett observatorium som ger hennes medvetande möjligheten att färdas ut i galaxen, på en till synes evig upptäcktsresa. Med mor Audra ur vägen är det fritt fram för skeksisarna att överta ansvaret för kristallen, och de börjar snabbt kalla sig ”kristallens herrar”.
Här finns det ett par saker att uppmärksamma, vilka anknyter till samtidens politiska diskussioner. Till att börja med kan det sägas att skeksisarna uttalat beskrivs som att de kommer utifrån, som en främmande grupp som egentligen inte tillhör landet och folket de kommer att behärska. Skeksisarna motsvarar ”den andre” som rör sig in mot en främmande grupp och kommer att dominera den fullständigt. Det andra som bör uppmärksammas är att mor Audra, som borde ägna sin uppmärksamhet åt kristallen, genom manipulation lockas iväg på mer spännande aktiviteter vilket lämnas fältet fritt för skeksisarna. Det kanske kan läsas som en kommentar över vad som händer när de inhemska eliterna sviker sitt ansvar?
Gelflingarna kan beskrivas som en kombination mellan alver och små troll. De har vad jag gärna kallar en sund kultur, som emellertid inte är utan sina brister. Gelflingarna ansluter till det som med allt rätt kan kallas det burkeanska samhällskontraktet. Med detta avser jag det särskilda samhällskontrakt som formulerades av den irländska tänkaren och politiken Edmund Burke, också känd som en av konservatismens förgrundsgestalter. Burke formulerade ett samhällskontrakt som, i motsats till sin liberala motsvarighet, inte lägger tonvikten vid relationen mellan staten och individen. I detta kontrakt är det snarast bandet mellan de hädangångna, de nu levande och de efterkommande som står i centrum. Det rör sig således om ett kontrakt vars ansvar och plikter går mellan generationsgränserna och vill beskriva vikten av att förvalta det vi fått av förfäderna, vilket ju i sin tur ska överlämnas till våra barn och barnbarn.
Denna inställning är livsnerven i gelflingarnas kultur och den ger dem en enorm styrka. Den gör det möjligt för dem att gå bortom sin egen individualitet och överkomma sin rädsla för döden. För gelflingarna finns det ingen anledning att vara rädda för att inte längre finnas till, för de vet att det kommer ättlingar som tar deras plats. Detta ger också upphov till en särskild etik som blir bestämmande för hur samhället ska styras. Här hamnar tonvikten på det som man kan hålla hållbarhet. Det finns ett särskilt ansvar att förvalta det som förfäderna har lämnat till de nu levande så att dessa i sin tur kan lämna över det i gott skick till de efterkommande. När denna etik finns på plats, så finns det inget utrymme för att förslösa alla resurser eller förstöra den gemensamma livsmiljön som alla har att förhålla sig till. Inget av detta kan accepteras.
Med en formulering lånad från filosofen Roger Scruton skulle man kunna säga att gelflingarna har en stark relation till ”hemmet”, där känner sig hemma både i tiden och i rummet. Såväl till den fysiska platsen de bebor till kulturen som de lever och förstår världen igenom. Denna kultur pockar på plikter och skyldigheter, men den ger också en enorm frihet och styrka i meningen att den skapar ett starkt och lyckligt samhälle där de existentiella frågorna är lösta och politiken kan hålla en fast kurs för framtida generationers välgång. Eller åtminstone skulle det kunna vara på detta sätt om inte gelflingarna befann sig under skeksisarnas järnhäl. Skeksisarna är nämligen, som man kan förvänta sig, tyranner som genom olika metoder suger ut gelflingarna och leder dem mot deras gemensamma undergång.
Om gelflingarna är goda burkeaner som ärar ett samhällskontrakt där lojaliteten över generationsgränserna står i centrum, representerar skeksisarna någonting fundamentalt annorlunda än detta. En första sak att notera är att skeksisarna, till skillnad från sina undersåtar, är sterila och därmed inte kan förvänta sig någon avkomma. Där är därför inte ägnat att förvåna att de inte har någon kapacitet att känna med en potentiell kommande generation. Det framgår inte riktigt ur historien exakt hur skeksisarna uppkom till att börja med, men det nämns aldrig uttalat att de skulle ha några fäder och mödrar. Så inte nog med att det inte finns någon känsla för efterkommande, det finns inte heller någon vördnad för de som kom innan.
Detta behöver förstås inte innebära någonting dåligt egentligen. Det är trots allt tänkbart att skeksisarna, genom olika medel, skulle kunna hantera denna existentiella situation och göra någonting gott av den. Men så är inte fallet. Skeksisarna saknar helt andlighet och de förstår världen genom ett ramverk där det enda som premieras är njutning och tillfredställandet av fysiska och materiella begär. Med en formulering lånad från filosofin skulle man kunna säga att skeksisarnas etik är hedonismen, njutningsetiken, och att denna inställning till världen drivs på av en närmast patologisk girighet som driver dem till total gränslöshet. Det finns ingen gräns de inte är beredda att överträda för att tillfredsställa sina ha-begär.
Men inte nog med det: skeksisarna drivs dessutom av en morbid rädsla för döden. Inte heller detta borde vara ägnat att förvåna. Skeksisarna har som bekant ingen andlighet och de kan därför inte göra sig föreställningen om ett efterliv där sakernas tillstånd kan fortsätta. De värderar endast det materiella, endast den fysiska njutningen, och det förefaller därför som rimligt att de mer än någonting annat skulle frukta det fysiska tillståndets upphävande. Eftersom de dessutom är oförmögna att få fram en avkomma är det dessutom omöjligt för dem att tänka sig någon form av odödlighet eller fortsättning på livet genom sina ättlingar. Den senare inställningen är inte helt otypisk bland oss människor, och den är som bekant närvarande hos gelflingarna, men för skeksisarna lyser den med sin frånvaro.
Skeksisarna har emellertid kommit på en metod för att skjuta upp döden: de dränerar sanningens kristall. Problemet är bara att när de suger energi ur kristallen så suger de samtidigt ut energi ur världen, ur Thra. Kristallen och Thra är en och samma – de reflekterar varandra och det som drabbar den ena kommer att avspeglas i den andra. När handlingen börjar har skeksisarna styrt världen i tusen ”trinn”, vilket är tideräkningen som används i serien. Det är oklart hur lång en trinn är eller hur man ska kunna översätta det till vår tideräkning, men klart är att skeksisarna har varit gelflingarnas herrar under väldigt lång tid. Skeksisarna har under lång tid kunnat ägna sig åt att tömma kristallen för att förlänga sina egna liv. De har under lång tid suttit som en parasit på gelflingarna och levt gott på frukterna av deras arbete.
När handlingen börjar är detta emellertid på god väg att förändras. Skeksisernas missbruk av kristallen har börjat få synliga konsekvenser för världen. En farsot som går under namnet förmörkelsen har spridit sig över världen och den förstör allt i sin väg. Detta förtigs helt naturligt av de förhärskande som inte vill kännas vid att deras styre fått fruktansvärda konsekvenser. Skeksiserna är på intet sätt beredda att släppa på strypkopplet över gelflingarna och de är inte heller beredda att backa på sin extravaganta livsstil. Det hela är onekligen bäddat för total katastrof.
Här finns dock en fråga som infinner sig: Varför finner sig gelflingarna i detta? Hur kan det komma sig att denna grupp som består av små sympatisk alv-troll låter sig styras av den främmande gruppen skeksiser? De har absolut ingenting gemensamt. Deras respektive syn på livet är fundamentalt annorlunda. Inte ens till utseendet är de det minsta lika. Skeksiserna ser ut som en amorf blandning mellan gamar och krokodiler. Till och med utseendet borde avskräcka, men så är inte fallet. Istället låter sig gelflingarna bli ledda mot sin egen undergång till synes frivilligt. Hur kan de gå med på detta? Detta är pusselproblemet som vi kommer att utforska.
Den härskande klassen och dess idéer
Denna problematik är på intet sätt ny. Teoretiker har under avsevärd tid grubblat över hur det kan komma sig att människor tillåter sig att acceptera ett ledarskap som i alla avseenden agerar på ett sätt som går emot deras intressen. Ett enkelt svar som snabbt infinner sig är det följande: för att de är tvingade, makten lämnar dem inget val. Så kan det utan tvekan vara och har garanterat så varit i många historiska situationer. Det är ingen svår tankeövning att föreställa sig människor – slavar, livegna, utsugna bönder, exploaterade arbetare, förtryckta folk – som inser sin situation och i sitt inre aldrig har accepterat det styre som de har över sig ändå måste finna sig i sin situation eftersom de har vapenmakten emot sig. Men så är heller inte alltid fallet och det är definitivt inte fallet i detta avseende.
En intressant omständighet i relationen mellan skeksiserna och gelflingarna är att de tidigare inte har någon egen militär kapacitet. Skeksiserna är få till antalet; de utgörs i själva verket inte av fler än något dussin individer. Den marginella gruppen anförs av den auktoritäre Kejsaren, som vid sin sida som främsta löjtnanter har den sluge Hovmarskalken och den hetlevrade Generalen. Det finns fler skeksiser, som fyller andra funktioner i deras organisation, men dessa är av mindre betydelse och behöver inte nämnas här. Kejsaren, Hovmarskalken och Generalen är emellertid av desto större intresse att överväga. Det finns något symboliskt över deras funktioner och tanken inbjuder sig att uppfinnandet av dem som karaktärer inte är en slump.
För vad är Hovmarskalken och Generalen om inte maktens mjuka respektive hårda ansikte? Hovmarskalken svarar för den mjuka makten. Den makt som i mer praktiska termer innebär propaganda och manipulation och i mer teoretiska termer kan beskrivas som kulturell makt, med andra ord styre genom normer och värderingar. Generalen står för den hårda makten. Den tvingande kraften som innebär vapen och styre genom mindre diskreta tvångsmedel. När den härskande klassen inte längre kan förhandla blir det snabbt läge att dra svärdet ur bältet. Det gamla uttrycket är ”giljotinen är kungens sista argument” är inte myntat utan anledning. Och Kejsaren? Han är maktens arketyp, i sin absolut renaste form. Men han behöver de andra för att ha ett, eller två, ansikten att visa för omvärlden.
För skeksiserna är den kulturella makten viktigare än den fysiska. Hovmarskalken är viktigare än Generalen. Det betyder inte att våldsmakten inte finns där om den till äventyrs skulle behövas, men den står inte i centrum. Det är intressant att notera att skeksisernas trupper utgörs av gelflingar. I den mån skeksiserna skulle behöva disciplinera sina undersåtar är det med andra ord andra gelflingar som kommer att stå för våldsutövningen. Men detta är inte nödvändigt. Det framgår under seriens gång just exakt vilket kraftfullt kulturellt ramverk som finns på plats för att legitimera skeksisernas styre, för att få allt som händer och sker att framstå som rätt och riktigt. Alla offer kan göras uthärdliga och alla övergrepp acceptabla när rätt normer och värderingar finns på plats för att ge dem legitimitet.
En term för att beskriva detta är ’hegemoni’, vilket myntades av den marxistiske tänkaren Antonio Gramsci, som strävade efter att lösa sitt eget pusselproblem. Gramsci var en dubbelarbetare, på samma gång kulturfilosof och kommunistledare. Han hamnade i fängelse under Mussolini när revolutionen han var med om att leda misslyckades. Det fick honom att grubbla över varför arbetarna inte hade gjort revolution mot det borgerliga styre som inte arbetade i linje med dessas objektiva intressen? Hans reflektioner fick honom att inse betydelsen av mjuk makt, av kulturell makt, av lydnad som är frivillig och inte framtvingad. Hegemoni blev hans term för att ringa in ett system av mjuk makt som underbygger den förhärskande ordningen.
Marxismens kritiska teorier – och sådana finns det gott om – är emellertid i första hand lämpade att beskriva ekonomiska klasser. Inte minst är de framtagna för att skärskåda marxismens fiender, emedan de inte på ett liknande sätt vänds mot den egna maktutövningen. Onekligen kan marxismens kritiska teori till dels låna sig till att beskriva skeksiserna eftersom det i relationen mellan dem och gelflingarna äger rum en betydande ekonomisk exploatering. Den materiella drivkraften finns där, det kan knappast förnekas. Men här finns också mycket annat. Skeksiserna är ju också en främmande etnisk grupp som utan moraliska betänkligheter exploaterar inte bara en annan klass – utan också skapar denna uppdelning efter rasliga linjer. Här finns också en fråga om livsåskådningar, där sätt att betrakta världen står mot varandra.
Det som verkligen krävs här är begrepp som kan se till helheten. Därav betydelsen av James Burnham och nymachiavellismen. Burnham var under sin ungdom bekännande marxist, men lämnade denna för nya intellektuella domäner. Även om han lämnade de grundläggande trossatserna återstod emellertid en känsla för behovet att granska makten med en kritisk snarare än accepterande blick. Vad hade Burnham utifrån sina teoretiska utgångspunkter kunnat säga om detta? Sannolikt hade han uppskattat dualiteten mellan skeksiser och gelflingar. En tydligare uppdelning mellan styrande och styrda går knappast att finna på annat håll. Det är också en av Burnhams fundamentala ingångar till studiet av makten: att makten är evig och att uppdelningen mellan styrande och styrda är lika evig som det mänskliga samhället självt.
Därmed inte sagt att uppdelningen är absolut, för onekligen kan det fluktuera mer exakt vilka individer och grupper som ingår i dessa kategorier. Men även om det inte nödvändigtvis är samma personer som inryms i respektive kategori så kan det ändå sägas att kategorierna består alldeles oavsett. Makten är emellertid sällan eller aldrig ofiltrerad. Den är inte naken, utan föredrar att framträda i en skrud som gör den mer attraktiv. Samhällets dominerande religion har historiskt sett varit av betydelse för att beslöja makten. Exempelvis genom att hävda att de styrande är sanktionerade av en högre makt och att det därför vore förmätet av det enkla folket att lägga in sitt veto. Men detta är inte begränsat till religion och denna karakteristik kan utan vidare sträckas ut till att omfatta också ideologier, filosofier, ramverk av normer och värderingar.
Burnham pratar i Gaetano Moscas efterföljd om ideologier eller, som Mosca föredrog att benämna dem, som ’politisk formula’. Den politiska formulan är ett sätt att förstå världen, ett sätt att filtrera erfarenheter och sätt dem i ett sammanhang. Det som framstår på ett sätt för någon kan framstå på ett annat sätt för någon annan, med en annan förförståelse av samma fenomen.
I politiken är ideologierna dessa redskap för förståelse. Det är genom ideologier som individer och grupper vet vad de vill ha och varför de vill ha det; kan komma fram till vad som är uthärdligt och vad som inte går att stå ut med; får en uppfattning om varför det är rätt att de nuvarande härskarna innehar sin maktställning och de själva befinner sig på de lydandes ände. En något grov sammanfattning kan anlända vid följande tre syften för politiska ideologier:
o Att skapa en uppfattning om intressen. Vilka är dessa intressen och vad bör göras för att de ska uppnås.
o Att skapa legitimitet för den existerande ordningen, förklara varför det är rätt att de styrande sitter vid makten. Eller motsatsen, förklara varför det är fel på det nuvarande styret, och varför det är rätt att byta ut det.
o Att linda in och göra uthärdligt det som annars vore svårt att stå ut med. Det kan gälla de eländen som måste uthärdas för att genomföra en social och politisk revolution. Men det kanske också gälla det mer vardagliga helvetet under en illa fungerande samhällsordning.
Skeksiserna har på ett framgångsrikt sätt implementerat en ideologi med religiösa förtecken som legitimerar deras styre. De har under århundraden aktivt understött en mytbildning om sig själva som är intimt knuten till uppfattningen om att de är kristallens väktare och därmed är förtjänta av särskild respekt och aktning. Det finns flera exempel från serien just på denna frivillighet och hur den gestaltar sig. Exempelvis samlas gelflingar varje år för att avge ett tionde som går till skeksiserna. När förmörkelsen förstört skördarna blir det svårt för somliga att ge. Detta drabbar en gelflingfamilj som dock får ”erbjudandet” att istället ge bort en älskad släktklenod. Inledningsvis nekar de till detta och de närvarande skeksiserna spelar sårade och säger lakoniskt att de ”inte tar det som inte ges frivilligt”. Det slutar med att de får klenoden och de närvarande gelflingarna jublar över generositeten som skeksiserna visar sina undersåtar.
Burnham talar också om någonting som han kallar ’den politiska människan’, som avser människan när hon agerar i politiken. Den politiska människan strävar efter makt och är beredd att ingå i samhällets tävlan om denna makt. En jämförelse som ligger nära till hands är föreställningen om ’den ekonomiska människan’, som ju är människan när hon agerar på marknaden och har vinst som sitt främsta motiv. Det borde framgå att båda dessa människotyper beskriver den mänskliga erfarenheten inom ett väldigt begränsat område av mänsklig handling.
Hos Burnham finns det något av en förväntan att människor, när de placeras inom ramarna för politiken, ska anta något av en rovdjursskepnad och börja jaga det de vill ha. Inget sådant finns dock hos gelflingarna. Gelflingarna har en egen styrande klass som lyder under skeksiserna och ser till att undersåtarna hålls i schack. Skeksiserna har dessutom uppmuntrat splittring mellan gelflingarnas olika klaner och infört ett system där klanerna rangordnar varandra och upplever sig som bättre än grannen. Det behöver knappast sägas att de enda som gynnas av detta tänkesätt är skeksiserna, som utnyttjar gelflingarnas interna splittring för att upprätthålla sitt styre.
Ett annat sätt att beskriva detta är att skeksiserna har upprättat en ’berättelse’ i vilken de själva har getts en roll och gelflingarna en annan. Det är berättelsen som skänker tingen och händelserna ett sammanhang av mening. Den svenske statsvetaren Erik Ringmar använde denna typ av tänkande i sin doktorsavhandling för att beskriva hur identifikationen av intressen utgår från identitet snarare än rationalitet. Jag har sammanfattat detta genom formuleringen: Identitet föregår intressen! Det kan kopplas samman med den tyske filosofen Fichte som sa att den enskilde väljer filosofi utifrån vad hon är för sorts människa. I Ringmars tänkande är det berättelsen som ställer upp ledmotivet för hur de olika aktörerna kommer att se sig själva i ett sammanhang.
Skeksiserna har utvecklat en berättelse med religiösa förtecken. De är kristallens herrar och det är gelflingarnas lott att tjäna dem. Gelflingarna har accepterat denna berättelse och sin roll i den och de förefaller oförmögna att tänka utanför den. De refererar lydigt till skeksiserna som ”herrarna” och är genuint tacksamma för att de ser efter kristallen och gelflingarnas välfärd. Inget av detta stämmer, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Hur kan man bryta med detta? Det verkar enkelt nog att göra uppror mot ett yttre förtryck: Sätt hårt mot hårt! Men hur utmanar man ett förtryck som bygger på en inre acceptans av ett styre? Det finns sätt och det är dessa som jag kommer att beskriva hädanefter.
Att utmana makten
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Jonas Nilsson to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.